Björn Eriksson

Från Psyklopedin
Hoppa till: navigering, psyka

Björn Eriksson är en lokal småkung i Östergötland, ett ärorikt och anrikt landskap i den östra delen av Sverige. Han valdes mot sin egen vilja till småkung i detta landskap, länsherre under storkung Karl av Bernadotte av Sverige. En vacker dag tyckte de klämmiga bönderna i Östergötland att de gott hade förtjänat att ha en kung, varför de snappade åt sig en intet ont anande landshövding Björn och släpade med sig honom till närmsta domsting, en helig plats på en gräshöjd där man utför magiska riter, exempelvis inviger kungar. De presenterade denne olycksalige landshövding inför en krokryggig gråskäggig herre med ett enoOOOormt (konstpaus) långt skägg som de kallade för lagman Erland. Denne lagman talade myndigt och förtalte för landshövdingen att domstinget hade befogenhet att välja och vraka kungar, litet hur som det kände för, och nu var det så fallet att tinget hade bestämt sig för att välja kung Björn, inte vraka, för den händelse att denne kung inte kände för att bli vrakad hellre än att bli vald. Inför detta misstänkta hot, ansåg landshövding Björn för bäst att spela med och att låtsas bli kung. Östgötarna flinade förnumstigt och ansåg att "nu var han fast - kanske han tror att vi bara spelar, eller är galna, men vi skall nog se till att han förblir fast i sin roll".

Eriksgata[redigera]

Kung Björn reste på eriksgata från Norrtjaäping fer Tjijven, till Suadertjuaping, sedan till Motoalua, och därefter till Mjualbij, tog en sväng över Ösjwöttasletten, ner till Tjijsa, sedan till Valdemarsvijk, sedan hit och dit, fram och tillbax, tills han landade på ändan i Linntjuapings Slått, där östgötabönderna spärrade in honom på språkkurs.

Språkproblem[redigera]

Omedelbart insåg ju östgötabönderna att "den hear mannen tåalar ju'nte sôm fôlk - han tåalar såmm hiadningarna froan nowrdanskowg". Därför satte de honom på en språkkurs med en mullig valkyria (hjälm med horn, bröstharnesk av järn för skydd gentemot dreglande blickar, samt per valkyrieobligatorium: blond), som medelst lämpor och dylikt lärde den tillträdde kung Björn att "tåala ordenklitt".

Östgötakrigen[redigera]

Efter en tids studier insåg man att kung Björn omöjligen kunde få till språket, så då ansåg man honom färdig till det som kungar är till för, alltså krig och plundring. Östgötakrigen under kung Björn, voro:

  • kriget mot Ericsson-röveriet - ett rövarband som kallades Ericsson, ej att förblanda med kung Björn, plundrade och rövade i länet, samt tog mängder med slavar, men var nu på väg att sticka därifrån med alla rikedomar inklusive slavarna från trakten. Östgötarna under kung Björn, hann upp Ericssonarna på väg mot sin tillflyktsort i Indien och nedgjorde dem till sista man vid Slava Brunn. Slavarna befriades, och sattes på avprogrammering, för att de skulle hämta sig från ondskan;
  • kriget mot Medelmåttetyranniet - en självutnämnd tyrann vid namn Medelmåttan, hade skapat ett rövarnäste i ett fäste i Linntjuaping, vilket kung Björn och hans tappra östgötar bekämpade genom att bygga upp ett Fäste Av Asapräster (FAA), vari de allra visaste asaprästerna fick utveckla extra kraftfulla trollformler; efter en hel del fipplande, så sade det "fupp", och så var fästet borta;
  • kriget mot olicensierat tafsande på Valkyrior - kung Björn förklarade olicensierat tafsande på Valkyrior såsom vanhelgd, och upprättade i FAA ett institut för valkyriornas galder-expertis, i avsikt att bekämpa ovanstående olicensierade tafsande meddelst därför lämplig magi.

Vidare utveckling[redigera]

Åtskilliga anekdoter och drapor har skaldats av mången skaldemästare om kung Björns bragder östgötarna till stolthet. Det sjunges i kojor och i hallar om östgötarnas återupprättade välde.