Gamla stan

Från Psyklopedin
Hoppa till: navigering, psyka

”Påskmarknadsvimmel, och på vår himmel. Fiser en stjärngosse. Det är påsk i Gamla stan.”

~ Jan Malmsjö om Påsk i Gamla stan

Gamla stan är en stadsdel i Stockholm, huvudstad i Norge. I Gamla stan bor endast homosexuella stofiler (allmänt förkortat "homofiler") som läser Hagbard på torsdagar, och käkar korv stående på ett ben på fredagar. I Gamla stan finns även en mängd byggnader som är tillhåll åt Wikipediajugend.Gamla stan bör ej förväxlas med Nya Stan.

Stadens uppkomst[redigera]

Den grundades av Birgira Mangustdotter, Birgira Jarlinna, strax efter hans far blivit avokado advokat på slottet i Penningbryggan. Han kom till nuvarande Söndermalm och ville komma till norra sidan, då han upptäckte att hans badbraller inte var med utan dinglade hemma vid köksglugget då han stack iväg i all hast för att ta beslag på det som en gång han tänkte skulle bli Stockholm. Således blev goda råd dyra. Riktigt dyra, för han var illa tvingen att bygga en bro över strömmen. Med dåtidens teknik var det dock omjöligt att varken bygga en så ofantlig bro över eller tunnel under vattenmassorna. Efter ingående samtal med sina riksnattsledamöter beslutade han envälgigt om att låta konstuera en holme mitt i strömmen. Den skulle fungera som avstamp för de perssoner som var tillräckligt tränade för att kunna hoppa över den strida strömmen med hjälp av en glasfiberstav. Bildtligt talat, alltså.[not 1]

not
  1. Observera hur avancerat detta var, långt före uppfinnandet av glasfiber.

Holmen försågs senare med broar på båda sidor åt alla håll för säkerhets skull, så alla som kunde gå kunde gå över till norrman norrmalma utan hopp om att behöva hoppa som Foppa (en lokal riddare som medelst ett träsvärd gjorde sig känd ngt senare). Den från början tilltänkta bron böggs senare på ett ställe som fick faktiskt heta Bro, fast utan ett Öre. Birgira gnuggade förnöjt händerna för ett så kostabelt stramt budgeterat byggprojekt, det var ett ekonomiskt mästervärk. Ska väl gräva ett sund mellom Danmark o Oss ngn dag med samma ekomåniska princip, tänkte han, den ekokatastrofala pajasen som han var, mån om allt som gynnade hans egenmäktiga syften.

Birgiras hemtjänstsnubbar hängda på tork efter en strid arbetsdag ute i fält

Alltsammans blev holmen klar efter hårda strider strejker o däravföljande förhandlingar med de lokala fuckföreningarna, som styrde o ställde allt de kunde för att få ut åtminstone lite kul av projektet i äkta svedalsk stil, vilket skulle senare tillämpas i det som blev det svenska folkhjemmet med ngt som fick heta: förhalning förhandling är viktigare än allt annat.

Till den lilla ön flyttade snart en andfamilj. Andefarsan blev kallad Helge, o gav sitt namn åt hela skärgården. Broarna kollapsade senare o det ruttna virket hamnade på botten. Det blev så mycket bråte med tiden att ingen kunde segla genom något av sunden, så det blev liksom förseglat o tilltäppt för all tyngre trafik till sjön som låg i väst. Det är en av orsakerna att Stockholm utvecklades så snabbt, o de skithålor som senare skulle bilda den sk Mälardalen, hamnade långt efter i dagens syn på civilisation. Detta tillstyrks av alla forskarinstitutioner i Stockolms universatilitet.

Birgira fick redan då idén om det som i dag är känt som Slussen. Han hade tjuvläst om faraonernas planer på ett kanalbygge i Suez på en semesterresa till Alexandria, o tyckte det var bra att vi också skulle ha något i den stilen. Stockhoms infrastruktur låg i goda händer.

Utveckling[redigera]

Inre delar av landet fick ej del av det rika o mångsidiga kulturutbudet som stockholmarna utövade med ryssar, kareler o andra ålänningar,
En av de första kartorna över Stockholm hittades i Birgiras läderväska. Observera stockarna som användes i stadsplaneringen.
som så generöst ställde upp på att bränna ner olika sorts träbebyggelse runtom i trakten som diplomatisk gest. Birgira var mån om att inte låta sig vara ett dugg sämre o svarade alltid artigt på nämda diplomatiska åtgärder med att skicka all överflödig hästskit o kogödsel till sina utlänska fränder så fort det blev tillfälle att skicka ut en lämplig delegation. Senare koncentrerade stockholmarna sig i inre affärer o Birgira tog ett starkt initiativ i att grunda en filial för sin huvudorganisation
En gata i Birgiras filialstad till Stockholm i östra riket. Hälften av befolkningen är med här på bilden.
bortom den åländska skärgården. Där vistades han enstaka gånger för att slippa det metropolitanska vimlet o alltför tidigt uppkomna vilda nattliga nöjeslivet som mycket snart blev Stockholms kännetecken även utanför rikets sk gränser.

Under sin vistelse i östra riket fick han idén att kalla Stockholm efter en god vän. Denne var en gammal komiker i knallhatt, som sade sig bara vara tidigt ute för att kolla var det fanns lämpligt ställe för hans om några sekler planerade återkomst inom stumfilmen (Birgira brydde sig aldrig om att fråga om detta) med nån passande figur som skulle komplettera honom litet. Denna person var upphovsmannen till namnet på Birgiras holm ute i strömmen, och så kallas den än i dag.

Leve gamle Stan!

Senare tider[redigera]

Stockholms gamla stad blev en stab för det financiella etablissemanget så småningom. Ingen räddes för dansken, ryssen eller Hansan här inte. Andra behövde man inte räkna med, för man hade redan tidigt eget revisorsystem i stan o affärerna gick bra. Och dom visste räkna bra.

Men med tiden hände något oväntat o oförutsett, vilket skulle göra stockholmarna mycket rädda. När de för en gångs skull skulle ta en söndagspromenad till norra sidan sundet över bron, slogs de med förskräckelse av en ohygglig syn! Någon hade byggt ett kolossalt vimmel av höga stenhus där! Det var hus vid hus så långt ögat nådde.
Gamla i gamla stans gamla stortorg där många politiska motståndare fick sina händer avhuggna före den perssonska tiden.
Slagna av panik rusade de till sörda sidan för att kunna ta sig en sögdagstupplur på ängarna vid stranden på söderkusten. Med till sin stora häpnad såg de att det var lika illa där med. Hus ,hus, hus... o väldiga konstigt belagda hiskligt breda gränder mellan husen så man såg knappt över den. De modigaste tog sig dit med stor försiktighet för att inspektera saken närmare. Sedan dess sågs de aldrig mer för så fort de kom över till sydsidan eller norrsidan, försvann de i storstadsvimlet och grundade egna företag som gick med ens med god vinst. Detta visste inte folk i gamla stan inget om. De som blev kvar i Stockholm fick nu lära sig att den väldiga stenåldersvärlden som omringade deras en gång so unika o kära Stockholm kallades numera Stockholm, o deras lilla holme kallades bara Gamla Stan. Vilket namnförräderi! Gamle Stan skulla ha ätit upp sin hatt om han vetat om detta.
Efter Birgiras tid spred sig stenstadsbebyggelse till Gamla Stan till gammelstadsbornas stora styggelse.

Det är orsaken till att folk i gamla stan aldrig visar sig utanför sin holme, fast även om det skulle ske (vilket är alltså lögn), kamouflerar de sig till normala männikor. Så kan de gå i den stora stenstaden utan att bli avslöjade. Fast stenstadsborna har ju ingen aning om vad är sk normalt o inte t. ex. göteborgare.