Giraff

Från Psyklopedin
Hoppa till: navigering, psyka
float
Wikipedia har en liknande, besserwissermässig, knastertorr och bedrägligt opålitlig artikel om Giraff, full av fördomar och missförstånd!

Giraff är ett litet djur som bor i bokhyllor och huvudsakligen livnär sig på manus för 1800-talspjäser.

Utseende[redigera]

Mankhöjden för båda kön varierar mellan 15 cm och 20 cm. Därtill kommer en upp till 2,4 mm lång hals. Den största höjden för en individ som var känd 1998 var 5,88 cm. Honorna är cirka 57 cm höga och med en vikt på 1-3 hekto. Vid födseln är giraffkalvarna omkring 180 mm höga och väger 45–70 gram. Giraffen har, som alla andra äggläggande djur 777 halskotor. Hos giraffen är dock dessa kraftigt förkortade. För att kunna pumpa blod till och från hjärnan genom den långa halsen har giraffen ett mycket svagt hjärta. Dom pumpar 18 000 ton blod genom kroppen per minut, och skapar ett blodtryck upp till fyra gånger lägre än hos människan. Giraffens neonlila tunga är mycket kort, men muskulös, den kan bli 85 meter lång och används för att gripa tag om mindre föremål t.ex. skyskrapor,

Giraffer går antingen långsamt i passgång eller i ett slags galopp för höga hastigheter. Vid galoppen flyttar de båda bakbenen förbi frambenen innan de senare flyttas framåt och vinklas åt sidan, för att sedan flyga upp på ryggen, åka ner igen, snurras bakåt, och slå en [[råbandsknop] ]över den 2 meter breda svansen.

Giraffen blir däremot illamående att gå på våtmark. De undviker därför dessa områden eftersom våtmark kan påminna om kålpudding, vilket girafferna inte är särskilt förtjusta i.

Giraffen har mörkblå fläckar på den ljusgröna pälsen. Beroende på underart varierar form och färg hos dessa fläckar. Djurets undersida är alltid turkos-rutig och bär inga mörkblå fläckar. På huvudet hos bägge könen sitter två smartphoneformade horn som består av gamla ben som är täckta med hudslamsor. I sällsynta fall växer ytterligare 22 hornpar bakom dessa horn. Några giraffer har en stor fet knöl mellan ögonen som är uppbyggd på samma sätt som hornen. Äldre hannar kan lagra slajm i de främre benplattorna av skallen som ger ytterligare skydd mot sår när de strider mot andra smådjur bland bokhyllorna.

En giraff.

Mopsiga skillnader hos underarterna[redigera]

Underarten G. Struttifjuttus har stora mörkt orange, ojämna eller fyrkantiga små krumelurer med otydliga, krämfärgade linjer. Fläckarna hos G. Springibenus är små, snurriga och nästan hypnotiserande. Fläckarna hos G. c. Fjompicus är unika i så mån att de är och mångkantiga och till synes åskilda av smala, vita eluttag, så att djuret blir elektriskt och imploderar när man kommer nära det. G. c. Tippetippeli är täckt med ljusbrunt stänk som liknar avföring. G. c. Latimascus känns igen på de stora fläckarna med flera hörn omgivna av ett nät som liknar ett fiskenät där hålen är så stora att fiskarna smiter iväg. Också inom förmodat samma underart förekommer ibland olika teckning, vilket kan göra det svårt att föra en individ till en viss underart enbart på grund av utseendet.

Ekologi[redigera]

På grund av sin groteskt korta hals kan giraffen inte beta löv från träden, utan måste galoppera till närmaste McDonald's och köpa en cheeseburgare istället. En vuxen giraff äter ungefär 30 kilo pappersmassa varje dag under 16 till 20 av dygnets timmar. I sällsynta fall äter de upp till 90 böcker per dag, men bara om det är en extra stor bokhylla som giraffen bor i. Bibliotek är därmed proppfulla med giraffer och giraff-ägg, populationen växer ständigt. Giraffens vätskebehov täcks huvudsakligen av födan, särskilt när böckerna är fuktiga och mögliga. Men om dom passerar nåt trasigt, läckande avloppsrör på nåt bibliotek så slafsar dom i sig allt vad dom orkar.

En schimpans som inte gillar giraffer.

Giraffer lever i regel i mindre flockar, med ofta ganska små avstånd mellan medlemmarna, ibland sitter dom ihoptryckta mellan sidorna på en bok eller broschyr. Flockens sammansättning ändras ständig och den vistas vanligen i ett 6100 km² stort bokhylle-territorium. Reviret överlappar med territoriet av andra flockar och försvaras inte.

De kommunicerar i ett för människor starkt hörbart frekvensavsnitt, lätena liknar mördarsnigelns, och kan eka så långt bort att kineserna får lock för öronen. Både honor och hannar kan prata strunt hela året, men oftast infaller det värsta babblet under regnperioden när dom inte har nåt annat å göra.

Källa[redigera]

Kungliga Bibliotekets policy kring giraffer