Gustav II Adolf

Från Psyklopedin
Hoppa till: navigering, psyka

Gustav II Adolf (II = "den andre") var en fetlagd rödmosig kung av Sverige, som är mest känd för att han vimsade omkring i dimman i ett stort slag i Lützen och där blev skjuten på fläcken. Gustav II Adolf, son till Karl IX, föddes till hertigson, men hans listiga farsa utmanövrerade sin katolske brorson Sigismund, intrigerade och kollaborerade litet med ett protestantiskt prästerskap, höll ett slag på en patetisk liten träbro i Linköping, en liten löjlig och sedemera förtappad håla mitt på Östgötaslätten, och se'n så var Gustav Adolf – som ännu inte hade någon siffra mellan "Gustav" och "Adolf" – vips helt oväntat tronföljare, inte hertigson.

Vi vet inte exakt om det var denna chock som gjorde stackars lille Gustav Adolf fet och rödmosig, men det finns en allmän misstanke om att det kan ha varit någonting med hans uppväxt, exempelvis dåliga influenser, eller ett allmänt socialt krav på fethet. Gener kan ha utsöndrat illa sammansnodda proteiner också.

Händelseförlopp[redigera]

Förhistoria[redigera]

Inom kristendomen var det nu dags för krig, såsom predikats av kristendomens stora profeter Augustinus av Hippo och Bernard av Clairvaux, samt en påve som vi inte kan komma ihåg vad han heter, utom att han sade:

Deus le vult

avseende att "gud vill att vi ska kriga", speciellt skall vi plåga stackars muslimer som råkar komma förbi. Vi kallar denna påve för Deus-le-vult-påven. Nu var det alltså dags igen, så en viss hetlevrad munk Luther, ful i munnen, och en annan påve, dum i huvudet och obildad, stod och käftade med varandra, det krigades och upprorades litet här och litet där, och efter att vederbörande påve och munk dött av blodstörtning (förmodligen taskig "aggressionskontroll", ser man på!) litet efter varandra, så var det dags för Sverige, protestanter och Frankrike att kriga mot katoliker och Spanien; det hör till läran liksom.

Historik[redigera]

Så nu steg kung Gustav II Adolf sin vänstra fot ner på landningsplattan på Rügen, eller någonstans, kanske var det Pommern eller där i trakten av det gamla vendiska landet. Nordtyskland alltså. Där var det lerigt – först klafsade Gustav II Adolf, rödmosig och fet, efteråt kom det litet generaler, sedan kom det löjtnanter och kaptener, sedan korpraler (exklusive Adolf Hitler som inte fick vara med för han var inte påtänkt ännu), och sist fotfolket som skulle göra grovgörat.

Slag[redigera]

Det klafsades nu fruktansvärt i leran. Inte bara fetlagda kungar och generaler, utan även många-många-...-många soldater som kunde stå pall för ett och annat. Först klafsade hela denna hord till Stettin, sedan till Berlin, därefter till Werben, och sedan till Sachsen, och hela vägen blev det en gråsvart rand av upptrampad jord efter denna illaluktande stinkande folkskock.

Följder[redigera]

Vid Lützen skulle det levereras batalj, och så blev det dimma. Resten vet vi redan: kungen klafsade vilse i dimman och upphörde, och upp steg i stället två dubbelt så feta, dubbelt så rödmosiga generaler, Vrangel och Torstenson – det verkade helt enkelt som att dessa feta rödmosiga varelser förökade sig genom delning. Katolikerna hade nu helt enkelt en fruktansvärd situation, där de måste panga ner kungakloner i en rasande takt för att inte hela jorden skulle invaderas av feta rödmosiga varelser som förödde hela planeten. Det tog 30 år. Tyskland nästan försvann och var på väg att tvingas ner i underjorden av tyngden, vattnet började strömma in i Södra Irak (eller Uruk som det hette), och det började regna fruktansvärt. På ett icke specificerat sätt så avslutades kriget, det kan ha att göra med att Zeus ingrep genom att kasta blixtar, eller mindre sannolikt Sven-Otto, men till sist var Tyskland en enda stor lerpöl med en massa fotspår efter omkringklafsande rödmosiga fetton. Man har sett dessas försvinnande i samband med en rödaktig dimma, och även med stora hål i marken, liknande bombkratrar, men det finns även teorier om att monstren teleporterades in i en annan dimension.