Johannes Brahms

Från Psyklopedin
Hoppa till: navigering, psyka
”Brahms”. Bakom denna pseudonym (och skägg) döljer sig en av tidernas största och hänsynlösaste plagierare.

Johannes Brahms (7 maj 1833 - 3 april 1897) var tysk pseudonym till flera tonsättare som levde i fruktan för kulturpolitiskt tryck och således ej vågade publicera sina värk i eget namn. Alldeles speciellt räddes dom att bli stämplade som förfallenhetens konstnärer.

Bakom skägget på denna fiktiva gestalt döljer sig alltså en myriad av tonsättaransikten. Nuförtiden rör sig minst en liknande figur i musikvärlden, ofta upptäckt i ett visst nordiskt land. Detta kunde vara Leif Segerstam eller någon som avslöjer sig med att dölja sig bakom ett skägg.

För sina minst sagt obetydliga motionsvanor kan Brahms dock anses vara en av de största tonsättarna i världen. Påståendet kan vara något överdrivet när det gäller axlarna, med midjan tar hem titeln med besked.

Personlighet[redigera]

Det santaklausistiska utseendet får man inte låta vilseleda, för när man lyssnar till Brahms musik går det lätt att upptäcka, att även flera decennier tidigare tonsättares stil hörs obevekligen genom, även om Brahms från sin första synfåni har med ödesbådande inledningfanfarer sökt förbrylla sina lyssnare och utöva sin musikaliska makt över dom, för att denna sista stora musikens falska profet, antihjälte och även supportör av urtidens musik skulle misstänkas vara en verklig person.

Hade han turban, som i tidiga inofficiella publikationer i mitten av 600-talet i den stora sandlådan mellan kommunisthavet och iranistiska viken där han brukade leta efter sandkorn, skulle det vara för lätt upptäcka att denna figur än i dag används i flera länder i produktion och export av flytande fossila bränslen i presentation av kända personligheter i lika omusikaliska sammanhang. I unga år hade "Brahms" inte ännu bestämt sig för vilken instrument han skulle åta sig att börja misshandla, så han prövade olika alternativ. Eftersom han saknade medel, måste han oförskämt falskt och oredligt stjäla låna en violoncell till sig. Det var en svinaktig kupp av en så ung grabb! För det borde han ha blivit instängd i en cell, liksom alla cellister.

Därutöver drev han omkring tom som minderårig på alla slags krogar än gapande, än skuttande på pianot, fast han borde varit hemma o övat på pianot. Något man skulle man alltså tro han intresserade sig för. "Brahms" tvingade sin yngre bror med att hasa ute på nätterna o spela. De stora B-tonsättarna ( Tonsätteriets klassifiering från A till Ö gällde tills Bach, Beethoven och deras kyborg Brahms motarbetade systemet och lyckades få klass A kasserat.) provade redan då hur pass bra det skulla gå att lura massorna, och dom lät "Brahms" publicera flera kompositioner. Systemet fungerade bra. För att bli känd tvingade ”Brahms” violinisten Remenyi att ta honom med på sina turnér, där han bla hörde Franz Liszt spela. Fast vid det laget gick något fel med ”Brahms” och han somnade, vilket fick Remenyi upprörd. Ja, sånt kan faktiskt inträffa.

”Brahms” så kallade kappvändningstrick är väl känt: vid sitt besök hos Robert och Clara Schumann blev Robert Schumann, denna stoooora tyska tonsättare arg på ”Brahms” sk ”musik” i den mån att han skrev om denna uppkomling i sin musiktidskrift.

"...utöver att denna ryckigt gående figur hela tiden försöker att förföra min hustru, kräver han att jag skulle ge honom Beethovens mantel, och provar den ibland i smyg. Såsom den skulle passa honom! Den här typen kommer inte att bli nånting. Ska inter skriva ett ord mer om honom. Han vistas här som hemma, säkert väntar bara på att jag ska dö. Förresten, kom till konserten i kväll, där spelas MINA NYA KOMPOSITIONER, glöm Bach och Beethoven (Vilken tur att dessa B-klassens kompositörer är bara två).

Peace to everyone, Robert"

Schumann försökte alltså med alla tillgängliga medel att förebygga uppkomsten av nytida eurovision-fenomenet före sin tid. Han förtjänar ett Nobelt pris!

Musik[redigera]

Det har inte helt utan grund framförts att ”Brahms” kan vara ett efterfenomen och sammansatt alter ego av Johann Sebastian Bach och Ludwig van Beethoven med hjälp av vad dessa skulle kunna uppnå evigt liv i denna moderniserande musikaliska universum, där utvecklingen leder från B.A.Rock till Rock och vidare.

Men deras musik avslöjar deras lömska idéer! Den kan tydligt höras genom ”Brahms” musik, även om de har uppenbart dolt moderna element i den, såsom triangeln i fjärde symfonin, tredje satsen. Meningen var att locka barn till logen bakom scenen för att ha diverse aktiviteter med dom senare. "Brahms" var ju en välkänd godisfarbror i Wien. Egentligen var triangeln stöldgods från en kupp till Franz Lisztsts Litz musikförråd. Liszztst Lits hade dock hunnit göra en inspelning med den i sin första pianokonsert så "Brahms" åkte fast senare för både grov stöld och plagiering. Men som om det inte var tillräckligt med detta avslöjar våra cyklopedianistiska utrån... utrönare, att i själva verket var det inte alls någon triangel som hördes, utan bara timpanispelarens äggklocka.

Han hade ju som ända musiker i orkestern chans att koka ägg i en av sina pukor under framförandet av långa, uttrokande stycken.

Vilken lurendrejare, denne "Brahms"! Först stjäl han en triangel av en stackars gamling som lider av mycket svår pianism, och sedan lurar åhörarna med äggklocka! Inte klokt! Rentav Lisztigt!

Synfånier[redigera]

Brahms synfånier äro inte särskilt många men desto konstigare. Därav uttrycket konstig musik, senare förkortat till konstmusk.

Ettan[redigera]

Den värsta är första symfonin. För det första vägrade ”Brahms” att ge ut den i hela femton år fast den var av allt att döma färdigskriven i hans byrålåda. Fan tro't. I verkligheten väntade han bara på rätt tid av strategiska skäl att det skulle ha gått magiska femtio år efter Beethovens bortgång. Då hade han fulla rättigheter att publicera det som din egen, för efter fem decennier hade Beethoven inte något att säga till om, inte ens bakom sin grav, och således kunde "Brahms" kringgå ev beskyllingar för plagiering. Vem som helst kan förstå detta!

Han påstod helt ojust att han dröjt med denna symfoni för att han varit rädd för ”jättarnas steg bakom sig” och att Beethoven hade vägrat att ge honom sin mantel som låg i Robert Schumanns garderåb.

Inledande akord i denna symfoni var just de knockoutdroppar som med vad ”Brahms” försökte få åhörarna att inte upptäcka att just denna symfoni var Beethovens försvunna tionde symfoni. Man hade letat efter den med kattor och hundar sedan Beethovens bortgång, men ej funnit, eftersom ”Brahms” hade stulit stycket. Detta lyckades lätt för i sin prenatala levnadsfas kunde han röra sig ljudlöst. Det hade dock inte behövts, för Beethoven var redan stendöv och kunde ej höra en sten falla.

Tvåan[redigera]

Hans andra symfoni var svindlande lurendrejeri från början till slut! Till sitt förlag meddelade "Brahms", den sketne djäveln, att det finns inget annat i pjäsen än vemod och dysterhet. Således skulle Wiens Näsdukfabrik kunna förvänta sig av god vinst de närmaste veckorna efter uruppförandet. Det var ett stort lögn! I stället består symfonin enbart av durakord! Vilket svek!

Tänk så många onödigt köpta näsdukar till ingen nytta när durstämningen förstör den expekterade sentimanteliteten. Mannen var sadist! Människomassorna försökte fly undan denna overkliga verklighet med vredestårar i ögonen efter det stora avslöjandet. De hade förväntat sig av att få gråta ordentligt. En av tidens mest kända kapellmästare föreslog till "Brahms" att denne skulle kalla sinfonin "heroisk". Mannen hade tydligen sinne för väl dold sarkasm. [Bild:
”Brahms”. Bakom denna pseudonym (och skägg) döljer sig en av tidernas största och hänsynlösaste plagierare.

Johannes Brahms (7 maj 1833 - 3 april 1897) var tysk pseudonym till flera tonsättare som levde i fruktan för kulturpolitiskt tryck och således ej vågade publicera sina värk i eget namn. Alldeles speciellt räddes dom att bli stämplade som förfallenhetens konstnärer.

Bakom skägget på denna fiktiva gestalt döljer sig alltså en myriad av tonsättaransikten. Nuförtiden rör sig minst en liknande figur i musikvärlden, ofta upptäckt i ett visst nordiskt land. Detta kunde vara Leif Segerstam eller någon som avslöjer sig med att dölja sig bakom ett skägg.

För sina minst sagt obetydliga motionsvanor kan Brahms dock anses vara en av de största tonsättarna i världen. Påståendet kan vara något överdrivet när det gäller axlarna, med midjan tar hem titeln med besked.

Personlighet[redigera]

Det santaklausistiska utseendet får man inte låta vilseleda, för när man lyssnar till Brahms musik går det lätt att upptäcka, att även flera decennier tidigare tonsättares stil hörs obevekligen genom, även om Brahms från sin första synfåni har med ödesbådande inledningfanfarer sökt förbrylla sina lyssnare och utöva sin musikaliska makt över dom, för att denna sista stora musikens falska profet, antihjälte och även supportör av urtidens musik skulle misstänkas vara en verklig person.

Hade han turban, som i tidiga inofficiella publikationer i mitten av 600-talet i den stora sandlådan mellan kommunisthavet och iranistiska viken där han brukade leta efter sandkorn, skulle det vara för lätt upptäcka att denna figur än i dag används i flera länder i produktion och export av flytande fossila bränslen i presentation av kända personligheter i lika omusikaliska sammanhang. I unga år hade "Brahms" inte ännu bestämt sig för vilken instrument han skulle åta sig att börja misshandla, så han prövade olika alternativ. Eftersom han saknade medel, måste han oförskämt falskt och oredligt stjäla låna en violoncell till sig. Det var en svinaktig kupp av en så ung grabb! För det borde han ha blivit instängd i en cell, liksom alla cellister.

Därutöver drev han omkring tom som minderårig på alla slags krogar än gapande, än skuttande på pianot, fast han borde varit hemma o övat på pianot. Något man skulle man alltså tro han intresserade sig för. "Brahms" tvingade sin yngre bror med att hasa ute på nätterna o spela. De stora B-tonsättarna ( Tonsätteriets klassifiering från A till Ö gällde tills Bach, Beethoven och deras kyborg Brahms motarbetade systemet och lyckades få klass A kasserat.) provade redan då hur pass bra det skulla gå att lura massorna, och dom lät "Brahms" publicera flera kompositioner. Systemet fungerade bra. För att bli känd tvingade ”Brahms” violinisten Remenyi att ta honom med på sina turnér, där han bla hörde Franz Liszt spela. Fast vid det laget gick något fel med ”Brahms” och han somnade, vilket fick Remenyi upprörd. Ja, sånt kan faktiskt inträffa.

”Brahms” så kallade kappvändningstrick är väl känt: vid sitt besök hos Robert och Clara Schumann blev Robert Schumann, denna stoooora tyska tonsättare arg på ”Brahms” sk ”musik” i den mån att han skrev om denna uppkomling i sin musiktidskrift.

"...utöver att denna ryckigt gående figur hela tiden försöker att förföra min hustru, kräver han att jag skulle ge honom Beethovens mantel, och provar den ibland i smyg. Såsom den skulle passa honom! Den här typen kommer inte att bli nånting. Ska inter skriva ett ord mer om honom. Han vistas här som hemma, säkert väntar bara på att jag ska dö. Förresten, kom till konserten i kväll, där spelas MINA NYA KOMPOSITIONER, glöm Bach och Beethoven (Vilken tur att dessa B-klassens kompositörer är bara två).

Peace to everyone, Robert"

Schumann försökte alltså med alla tillgängliga medel att förebygga uppkomsten av nytida eurovision-fenomenet före sin tid. Han förtjänar ett Nobelt pris!

Musik[redigera]

Det har inte helt utan grund framförts att ”Brahms” kan vara ett efterfenomen och sammansatt alter ego av Johann Sebastian Bach och Ludwig van Beethoven med hjälp av vad dessa skulle kunna uppnå evigt liv i denna moderniserande musikaliska universum, där utvecklingen leder från B.A.Rock till Rock och vidare.

Men deras musik avslöjar deras lömska idéer! Den kan tydligt höras genom ”Brahms” musik, även om de har uppenbart dolt moderna element i den, såsom triangeln i fjärde symfonin, tredje satsen. Meningen var att locka barn till logen bakom scenen för att ha diverse aktiviteter med dom senare. "Brahms" var ju en välkänd godisfarbror i Wien. Egentligen var triangeln stöldgods från en kupp till Franz Lisztsts Litz musikförråd. Liszztst Lits hade dock hunnit göra en inspelning med den i sin första pianokonsert så "Brahms" åkte fast senare för både grov stöld och plagiering. Men som om det inte var tillräckligt med detta avslöjar våra cyklopedianistiska utrån... utrönare, att i själva verket var det inte alls någon triangel som hördes, utan bara timpanispelarens äggklocka.

Han hade ju som ända musiker i orkestern chans att koka ägg i en av sina pukor under framförandet av långa, uttrokande stycken.

Vilken lurendrejare, denne "Brahms"! Först stjäl han en triangel av en stackars gamling som lider av mycket svår pianism, och sedan lurar åhörarna med äggklocka! Inte klokt! Rentav Lisztigt!

Synfånier[redigera]

Brahms synfånier äro inte särskilt många men desto konstigare. Därav uttrycket konstig musik, senare förkortat till konstmusk.

Ettan[redigera]

Den värsta är första symfonin. För det första vägrade ”Brahms” att ge ut den i hela femton år fast den var av allt att döma färdigskriven i hans byrålåda. Fan tro't. I verkligheten väntade han bara på rätt tid av strategiska skäl att det skulle ha gått magiska femtio år efter Beethovens bortgång. Då hade han fulla rättigheter att publicera det som din egen, för efter fem decennier hade Beethoven inte något att säga till om, inte ens bakom sin grav, och således kunde "Brahms" kringgå ev beskyllingar för plagiering. Vem som helst kan förstå detta!

Han påstod helt ojust att han dröjt med denna symfoni för att han varit rädd för ”jättarnas steg bakom sig” och att Beethovden hade vägrat att ge honom sin mantel som låg i Schumanns garderåb.

Inledande akord i denna symfoni var just de knockoutdroppar som med vad ”Brahms” försökte få åhörarna att inte upptäcka att just denna symfoni var Beethovens försvunna tionde symfoni. Man hade letat efter den med kattor och hundar sedan Beethovens bortgång, men ej funnit, eftersom ”Brahms” hade stulit stycket. Detta lyckades lätt för i sin prenatala levnadsfas kunde han röra sig ljudlöst. Det hade dock inte behövts, för Beethoven var redan stendöv och kunde ej höra en sten falla.

Tvåan[redigera]

Hans andra symfoni var svindlande lurendrejeri från början till slut! Till sitt förlag meddelade "Brahms", den sketne djäveln, att det finns inget annat i pjäsen än vemod och dysterhet. Således skulle Wiens Näsdukfabrik kunna förvänta sig av god vinst de närmaste veckorna efter uruppförandet. Det var ett stort lögn! I stället består symfonin enbart av durakord! Vilket svek!

Tänk så många onödigt köpta näsdukar till ingen nytta när durstämningen förstör den expekterade sentimanteliteten. Mannen var sadist! Människomassorna försökte fly undan denna overkliga verklighet med vredestårar i ögonen efter det stora avslöjandet. De hade förväntat sig av att få gråta ordentligt. En av tidens mest kända kapellmästare föreslog till "Brahms" att denne skulle kalla sinfonin "heroisk". Mannen hade tydligen sinne för väl dold sarkasm.
Pukor med koklock på. Äggkokningreceptboken står på ställningen medan timpanisten är ute o delar ut kokta ägg till violinister.

Trean[redigera]

Tredje satsen i ”Brahms” tredje symfoni var plagiat av en schlager från 1960-talet. Detta kan anses som säkert bevis på att tidigare nämda B-klassens härrar hade någon sorts tidsmaskin till sitt förfogande. Denna teori kan mycket väl vara ett avgörande genombrott i musikologisk arkeologi, som forskar i alla tiders tonsättare. Bach och Beethoven levde bevisligen bara lite efter Leonardo di Caprio-Vinci. Och var det ju inte han som uppfann det mesta i världen? Lämnade bara elektroniken till Edison och gänget. Vilken självisk typ! Inte så konstigt att de var ihop även i denna tidsmaskinshärva med.

Edison var faktiskt självdelaktig i intrigen, vilket inte var någon överraskning. När han kom till världsutställningen 1889 i Paris smet han under föredragspaus till Wien att träffa, vem annars än ”Brahms”. Det hade blivit något fel med gubben, den bara åt och drack. Nu när elektriska manicker börjar tillverkas, bestämde Edison sig för att montera ackumulator i gubben för akut behov. För att bevisa världen att ”Brahms” var en riktig person ja en av de stora notmanipulatörer i världen, uttnttjade Edison sin nyaste uppfinning, ljudgrammofonen. Med den inspelade han ”Brahms” tal och även pianospel.

Anekdoten kan dock ifrågasättas, för vid samma tidpunkt pågick en läkarkongress i Wien där man talade speciellt om buksjukdomar. Alltså utnyttjade Edison någon av kongressens buktalare.

Slutplädering[redigera]

Med sin scifiaktiga figur kunde Bach och Beethoven, dessa påve och Luther av klassisk musik skapa den heliga B-treenigheten (eng. the three Big B's), och stifta B-dur som den enda godkända tonarten i världen till sin egen ära. I denna tonart var det meningen att gömma deras namn undermedvetet för att infiltrera eftervärlden med de tre stora B-männen som världens bästa kompositörer. Med hjälp av finurliga ”Brahms” kunde dessa två leva ett gott och lungt postumt pensionärsliv. Om bara inte sanningen skulle fram en dag, vilket det alltså blev tack vare psyklopedestrianska musikarkeologiska futuro-historiska forskningsprojekt som det här.

Övrigt[redigera]

Richard Wagner (1813–1883), var den obeveklige ärkefienden av ”Brahms”. Det var ganska svårt att röra sig i senare hälften av 1800-talet i kulturkretsarna utan att hamna i ”Brahms”-anhängarnas och wagnerianernas intensiva bråk och även slagsmål, beskjuting av varandra och inskräkta inbördeskrig (Bayreuth vs. Wien, 1871–1878) . I sina matcher mot Wagner utnyttjade ”Brahms” ofta Wagners stora haka.

Det ovan beskrivna begagnandet av avlidna tonsättare mötte motstånd från ”Brahms” samtida rivaler Franz Liszt och Richard Wagner, två representanter av den konservativa inriktningen. Det var speciellt ”Brahms” skägg som retade Wagner, för han hade själv tänkt gömma sitt nedre bitverk bakom skyddet av ett skägg, men nu skulle det uppenbart leda till missuppfattningar, och han skulle riskera bli blandat med denne musikens troll.

Wagners egen skäggidol var förresten Gustav Eriksson Wasa vars skägg ofta har jämförts med en död räv som hänger ut ur munnen. Denna jämförelse behagade Wagner stort, en räv till man som han själv var.

Trots kunde han ej som anspråkslös människa på något sätt tänka sig vara ens ett hårstrå i den store svenske kungens skägg, något mindre skulle räcka, såsom att hamna i mustaschen av en scoutgosse liksom kulturpropagandisdisk katalysator...

Sin vän Liszts musik gillade han nästan som sin egen, och hade helst sett att alla anhängare av annan sorts musik skulle förlisztas. Nu gick dock alla rojaltyn tack vare ”Brahms” till de stora B-männens postuma bankkonton med ränta och allt, och han fick med Liszt nöja sig med A-kassans välsignelser.

Kompositioner[redigera]

Symfonier[redigera]

  • Symfoni nr 1 c-moll ”Roll over Beethoven”
  • Symfoni nr 2 D-dur ”Heroinistisk”
  • Symfoni nr 3 F-dur ”Schlagern”
  • Symfoni nr 4 e-moll ”Sur-realistisk”

Operor[redigera]

”Brahms” skrev i smyg extratakter till Wagners operor, vilket gjorde att de blev extra långa. Det har antagits senare att detta var orsaken till att Wagner fick sk lång näsa.

Anestesimusik[redigera]

Från vagga till grav-bagatell för piano. Mycket välkänt.

Kameral musik[redigera]

Stort antal verk för stort antal av instrumentsammansättningar, främst stråkar och blåsor.

Programmusik[redigera]

”Brahms” skrev ofta musik i programbladen och använde då B++ -språk i programmeringen.

Rallymusik[redigera]

Många utgåvor av rallynoter på beställning av kartläsare.