Månen

Från Psyklopedin
Hoppa till: navigering, psyka

”Månen är rund men i vissa perspektiv är den fyrkantig och luktar plywood.”

~ Carl XVI Gustaf om Osten på himmlen dem kallar månen

Månen är en rund planet i närheten av Jorden. Den upprättades år 4'529'442'255 f.kr. som en tillfällig skräphög efter de saligen hädangångna planeterna Theia och Protogaia. Gud instruerade naturlagsdvärgarna temperaturer kring kanske 6000°C, men på grund av andra instruktioner de fått, svalnade detta av, och efter några år fanns fast måne och fast jord, fastän fortfarande ohyggligt heta, enligt vad vi fått veta av vetenskapsmännen. Och det vart natt, och det vart dag, den tredje dagen. Så lämnar vi detta.

Användningar[redigera]

Tillflyktsort[redigera]

tur och retur

Den första användningen av Månen var som tillfällig tillflyktsort av Spikulerna från Manubrium, ett solsystem de flytt från i sina interstellära krig med Ghasopierna från Urgula. De grundade en bas som upprätthölls i 1024 år, enligt deras egen planering, och spred sig sedan ut i Vintergatan. De är nu utdöda, eller snarare har de evolverat till sådana onämnbara korkade saker, att det kanske hade varit bättre om de varit utdöda. Vi kan postumt ha en viss förståelse för Ghasopiernas attityd.

På den mörka sidan av månen håller rymdnazisterna bland annat till. Efter den tyska kapitulationen under andra världskriget den 8 maj 1945de allierade ockuperade Tyskland flydde nazisterna till månen för att återhämta sig till den framtida revanschen: Operation Raum Blitzkrieg. Sedan har rymdnazisterna spridit sin civilisation till andra himlakroppar och gigantiska rymdskepp mitt ute i yttre rymden, genom decennier av planering på månen, så att astronauter och kosmonauter inte skall komma åt dem för lätt. Det har även gjorts åtskilliga försök att försöka återuppliva Hitler som en cyborg, men i och med den impulsiva kremeringen av hans kropp har det hittills inte uppnått något resultat.

Förbiflygningar[redigera]

Nästa användning av Månen, var att flyga förbi och högaktningsfullt, i vissa fall mindre högaktningsfullt, utforska den. Jorden brukade då också bli föremål för ett mer omfattande utforskande. Så var det i långliga tider, men vad man såg var mest mikrober.

Månylanden[redigera]

Månylandets negativa konsekvenser

En senare, mer modern så att säga, användning av Månen, är att yla emot den. Detta föregicks av att några mer primitiva varelser grymtade emot den. De första som lyckades grymta mot Månen var de nu utdöda anomalocariderna som plaskade omkring i de kambriska haven. Några enstaka anomalocarider, närmre bestämt en individ vid namn Guggel av arten Laggania, vände upp sitt träskoformade huvud mot Månen, upp ur vattnet, och utstötte en gurglande grymtning:

grouurrurrurururuggghhh,

Det varade i 20 sekunder, och måste ses som ett storartat första framträdande på grymtandets långa karriär. Guggels rekord slogs inte på flera miljoner år.

Efter det inträffade ordovicium, silur och senare devon, då grymtandet mot Månen fick sin stora storhetstid, mången grodfisk, Ichthyostega, Acanthostega, Tiktaalik och Panderichthys, grymtade ikapp mot månen, något som fortsatte in i karbon, perm, trias, jura och krita. Då fick Gud nog av allt dåligt uppträdande så han slängde ner en asteroid på Yucatanhalvön för att utrota alla dessa kritter, som inte hade sångröst.

Efter 10 miljoner år uppstod så en ny grupp håriga kritter med både sångröst, loppor och löss — vargarnas förfäder. Detta gladde Gud storligen: loppor och löss gav upphov till lust att yla vackert, och detta kombinerade vargarnas förfäder med ylande inför Månen. Äntligen blevo de djuriska lätena inför denna vår nära grannplanet Gudi behagliga!

Geografi[redigera]

Bara så vidrigt ful!

Månen brukar allmänt karakteriseras som en djävla stor slagghög, ful som stryk. Astronauter som varit där har hycklat och sagt struntprat om "Magnificent desolation" har sagt det bara för att smickra in sig inför massmedia, men en till psyklopedin närstående källa anger att samma astronauter privat sagt om samma geografi: "ful så att man fick lust att tjuta", och "vafan var det för den här skiten jag riskerade livet?".

Månen består av hav och högland, den senare full av kratrar, medan haven är mer släta. Haven är torra som fnöske, och har aldrig ens fantiserat om vatten, eftersom de aldrig känt till vattenmolekylens existens. Hav av lava har däremot definierat haven. Det är alltså gamla stelnade lavahav vi talar om, ingenting som någon någonsin badat i eller ens suttit vid stranden av och lapat sol och druckit läsk. Det här handlar mer om djävulens hav, där man grillar syndare. Den som doppat sin fot i ett sådant hav, har inte känt av någon badtemperatur, snarare har vederbörande blivit sin fot förlustig, som man så torrt säger på lagspråk. Hoppa-hoppa. Så uppfanns handikappet av en zyzygier från Yulkmniaps: "han" doppade sin fot i ett lavahav, och blev således en fot kortare. Han hette Umsniaps, men ingen i Vintergatan sörjer sådan idioti.