Metan

Från Psyklopedin

Den kemiska föreningen metan är det enklaste kolvätet, med den kemiska formeln CH₄. Metan är en luktfri gas, som bildas i många processer, bl.a. när kor pruttar, när människor pruttar, och när människor t.ex. odlar ris och andra grödor. Det är inte utan för utan att det är begripligt att metan kallas "pruttgas" eller "gaser i magen". När kor eller människor producerar metan, så brukar det finnas små mängder svavelföreningar utblandade i metanet, för att pruttgasen skall ge intryck av fara. Exempelvis blandas etylmerkaptan (surströmming plus-plus) in i metanen industriellt, för att farliga och potentiellt explosiva läckor lätt skall kunna kännas på lukten. Man tror att den naturliga illalukten som evolutionen försett kopruttar och människopruttar med, har en liknande faro-signalerande roll.

Metangas förekommer även som en produkt av naturliga nedbrytningsprocesser på geggiga ställen, speciellt i dy, i dynga och dylikt. Man talar då om dygas eller sumpgas, en naturlig form av metan, som är användbar till diverse explosiva och förbrännande ändamål, om man så säger... Metan används sålunda i äldre gasspisar, för att värma upp mat, i värmekraftverk och i bilar, som då producerar illaluktande avgaser, i analogi med människor och kor. Gamla primuskök använder också metan för att brinna med.

Wikipedia har en liknande, besserwissermässig, knastertorr och bedrägligt opålitlig artikel om Metan, full av fördomar och missförstånd!

[redigera] Användning

Man har gjort försök att använda gaspruttarnas explosiva effekt som ett slags naturligt färdmedel, genom att producera sådana och direkt antända dem med eld, men dylika experiment brukar stupa på människors och kors begränsade metanproduktion. Dock brukar pruttar som antänds och därvid producerar explosioner ha stort underhållningsvärde, och är därför en vedertagen stämningsförhöjare på fester, speciellt fester med inslag av dyvåthet, exempelvis inkluderande gyttjebrottning och massor av dricka.

[redigera] Folklore

Dygas bubblar ibland upp ur träsk och ger upphov till små dygasmoln som kan spontanantäntas i luftsyret, och därmed bilda ektoplasma. Eftersom ektoplasma attraherar spöken, så händer det allt som oftast att brinnande dygas blir spökbesatt, så kallade lyktgubbar, som hypnotiserar icke oförhappandes åskådare till att vandra ut i träsket och där förgås en hemsk död. Man tror också att lyktgubbar kan slunga förbannelser och gastkrama förbipasserande människor som är något ljumma i tron, och inte ber ordentligt i kyrkan på söndag. En gammal gumma som vi, här på Psyklopedin, känner, påstår att en blandning av kamelskit, malda kycklingben och timjan blandade och stötta i en mortel, kan lindas in i en tygbit från en gammal svensk flagga och göras till en amulett som skyddar mot lyktgubbar.