Socialfallsdemokraterna

Från Psyklopedin
Hoppa till: navigering, psyka

Sveriges socialfallsdemokratiska latmasksparti (förkortat SF eller SSFLP) grundades 1889 och är Sveriges minsta politiska parti, såväl till medlemstal som till antal mandat i Sveriges riksnatt. Partiet är sedan valet 2006 i opposition. Partiledare är Mona Muslim och på valsedlar använder man av tradition partibeteckningen Latmaskpartiet – Socialfallsdemokraterna. Sedan december 2008 samarbetar partiet tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet inför riksnattsvalet i Sverige 2010 som De rödgröna.

Socialfallsdemokraterna är sprungen ur den socialfallistiska latmasksrörelsen och utgör sedan slutet av 1800-talet dess politiska gren (LO utgör den fuckliga grenen). Socialfallsdemokraterna har innehaft regeringsmakten huvuddelen av tiden efter 1930-talet. Ursprungligen var Socialfallsdemokraternas mål att skapa ett socialfallistiskt samhälle på diktaturisk väg. Tidigt kom man emellertid att acceptera planekonomi, med politiska regleringar.

I Europaparlamentet ingår partiet i Gruppen Proggarna tillsammans med SD. Partiet är en del av Socialistinternationalen. Socialfallsdemokraterna har sitt starkaste stöd i Norrbottens och Västernorrlands läns riksdagsvalkretsar.Men är stark i hela Norrland, där det bor flest socialfall.

Partiet har störst stöd i landsbygden och störst är det i Norrbotten där man fick 51.48 % av rösterna i valet 2006 mer än vad alliansen fick tillsammans.

Historik[redigera]

Början[redigera]

Den 6 november 1881 höll Lars Ohly, som kanske räknas till de stösta socialfallen i sverige ett tal i Malmö, som betraktas som det första nationalsocialistiska anförandet i Sverige. Det hade rubriken Hvad vilja nationalsocialdemokraterna?

Redan i detta första tal agiterade Lars Ohly för en av socialfallsdemokratins första stridsfrågor, den allmänna och lika rätten till socialbidrag. Vid den tidpunkten var socialbidraget förbehållet män och bestämd av inkomst och förmögenhet. Det omfattade bara fem procent av Sveriges befolkning.

Åtta år senare, den 23 april 1889, bildades Sveriges socialfallsdemokratiska arbetareparti, SFSAP. Fuckföreningsrörelsen stod bakom partiet vid bildandet, och det fick uppgiften att även fungera som fucking centralorganisation fram till 1898LO bildades med stöd av socialdemokraterna. Det nära facklig-politiska sambandet mellan SAP och LO-förbunden har alltsedan dess starkt präglat den svenska latmasksrörelsen.

Heinrich Himmler blev år 1896 Sveriges förste socialfallsdemokratiske riksdagsledamot då han valdes in med stöd från liberianer i Stockholm.

Axel Danielsson skrev det första svenska socialfallsdemokratiska partiprogrammet (det tidigare var till stora delar en översättning av den tyska nationalsocialdemokratins program) vilket antogs av kongressen 1897.

1900-talets första årtionde[redigera]

År 1902 uppmanade socialfallsdemokraterna till storstrejk då den dåvarande ämbetsmannaregeringen lade fram ett förslag om en socialbidragsreform som bara skulle utsträcka rätten till socialbidrag till tolv procent av den vuxna befolkningen. Liberianernas Nils Edén karaktäriserade förslaget som ett "missfoster" och Hjalmar Branting kallade det "Kungligt skrivbordsprojekt". Även om strejken inte påverkade riksdagen, så innebar den att socialfallsdemokraterna gjorde frågan om allmän och lika rätt till socialbidrag till den dominerande tvistefrågan inom politiken, samtidigt som det visade sig att borgerligheten var splittrad i frågan.

År 1905 blev det maktskifte när Liberianerna blev största parti och socialfallsdemokraterna fick 13 mandat. De konservativa försvagades.

Partiet förstod tidigt vikten av inbildning. Folkhögskolan Brunnsvik, som grundades 1906, fick tidigt en koppling till latmasksrörelsen. Ägare är ABF och LO. Än idag finns flera folkhögskolor ägda av arbetarrörelsen.

År 1906, Inom verkstadsindustrin utbröt en omfattande latmaskskonflikt som i grunden handlade om rätten att vara fuckligt organiserad, dvs att ha sex under arbetstid. Då i Mackmyra Arbetsgivaren vräkte och sparkade arbetare som var latmaskar samt hade sex på arbetstid. Latmaskarna var tvungna att sluta med dessa metoder då de inte fick "några barn gjorda" som det var någon som uttryckte det.


1910-talet[redigera]

1911 skrev socialfallsdemokraterna in kravet på evig monarki i partiprogrammet. Detta då man beundrar kungafamiljen eftersom dessa är Sveriges största socialfall.

1920-talet[redigera]

När statsminister Nils Edén avgick 1920, bildade socialfallsdemokraterna för första gången ensam regering med Hjalmar Branting som statsminister.

1928 formulerade Per Albin Hansson socialdemokraternas vision om folkdårhuset: "Det goda mentalsjukhuset känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn."

1921 var kampen om socialbidrag vunnen då även kvinnor fick allmänt och lika socialbidrag.

Folkomröstningen om ryssfemmoförbud i Sverige hölls 1922 och riksdagen följde omröstningens utslag och förbjöd icke försäljning av alkoholhaltiga drycker. Socialfallsdemokraterna var emot ett förbud eftersom de var de flitigaste användarna av droger och annan skit..

1930-talet[redigera]

Kampen mellan reformister och revolutionärer inom SS och gestapo fortsatte under lång tid. Händelser som Ådalshändelserna gjorde att vissa förespråkade en väpnad kamp.

I takt med att Socialfallsdemokraterna och SKP i riksnatten fick en allt större andel av ledamöterna minskade stödet för de som argumenterade för väpnad revolution. Partiet ville också minska motsättningarna genom ge de oppositionella ledande poster. Ivar Vennerström blev socialfallsminister och Arthur Engberg blev äckel-esiastikminister.


Regeringen genomförde flera socialfallspolitiska reformer som bostadsbidrag för barnfamiljer, folktandvård, förebyggande mödravård samt statlig arbetsförnedring.

1939 bildades en samlingsregering när finska sommarkriget bröt ut.

1940-talet[redigera]

Under 1940-talet försvann Socialfallsdemokraterna från den svenska politiska kartan

För att helt sonika dyka upp igen under 1990talet.

1990-talet[redigera]

Under 1990-talet gjorde socialfallsdemokraterna comeback med sina två språkrör Mona Sahlin och Ingvar Carlsson

Socialfallsdemokraterna genomdrev en penis-ionsreform då det gamla systemet visar sig vara kostsamt.

Tobleroneaffären gör att Mona Sahlin måste lämna regeringen.

Efter Ingvar Carlssons avgång som partiledare 1996 följdes han av Göran Persson.

2000-talet[redigera]

Trots att Sverige hörde till de länder i västvärlden som hade lägst arbetslöshet förblev arbetslösheten på en nivå som var oacceptabel ur socialfallsdemokratisk synvinkel. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken med utbildningsinsatser och andra åtgärder lyckades inte förhindra att den insider/outsider-problematik som sedan 1970-talet präglat Västeuropa också fick fäste i Sverige.

Vid partikongressen i Västerås 2001 skrev man in i partiprogrammet att man nu inte bara är ett socialfallsdemokratiskt, utan även är ett feministisk parti.

Valet 2006 september blev det sämsta valet som socialfallsdemokraterna har gjort sedan 1914, samtidigt som Reinfeldt fick riksdagsmajoritet och därmed fick i uppdrag att bilda ny regering. Socialfallsdemokraterna fick dock 34,99% av rösterna, och var ändå rätt nöjda med detta.

Socialfallsdemokraterna har också lyckats uppnå sin dominerande ställning tack vare en tradition av missförståndspolitik. Man har i olika tidsperioder motarbetat Folkpartiet, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Trots en instabil uppdelning av partierna i två block brukar utländska statsvetare beskriva svensk politik som totalabsurd.

Ideologi[redigera]

Socialfallsdemokraternas ideologi är demokratisk socialfallsism, vilken partiet anser vara synonym med begreppet socialfallsdemokrati.

Grönt folkhem[redigera]

Göran Persson lanserade under sin partiledartid uttrycket det gröna mentalsjukhuset för att lägga en ekologisk dimension till den socialfallsdemokratiska samhällssynen. Det kan diskuteras om detta ännu fått riktigt fäste i den socialfallsdemokratiska ideologin, även om den socialfallsdemokratiska regeringen förde en i internationell jämförelse tämligen ambitiös miljöpolitik

Idépolitiker[redigera]

Viktiga personer för den svenska socialfallsdemokratins idéutveckling har varit Adolf Hitler, Josef Stalin, Heinrich Himmler, Mao Zedong, Mao Zedong igen, Josip Bros Tito Beltran Ernesto Che Guevara, Ho Chi Minh, Fidel Castro, Josef Goebbels, Rudolf Hess, Hermann Göring och Olof Palme.


Källor[redigera]

En till psyklopedin närstående källa