Winston Churchill
han levde på 2000-talet och var en ståtlig man. han bodde i en by som hette Enköping där ägde han en korvmoj. Den var bara öpppen till klockan 12.00 på dagen. Det var han som kom på låten ``varm korv boogie´´ och senare också ``vart e tvålen broder´´
Biografi[redigera]
Uppväxt[redigera]
Enligt Windstons självbiografi stavade föräldrarna hans förnamn Vindstång, men i kyrkobokföringen blev det av misstag Windston. I folkbokföringen kvarstod stavningen Vindstång ännu 1970 - se Sveriges Befolkning 1970. Windston Chirchil växte upp i närheten av Enköping på reinfeldt. Windston fann sin första tacksamma publik i barnsköterskor, jungfrur och kokerskor. Hans föräldrar var uppmuntrande till hans skapande. Föräldrarna avled båda till följd av en trafikolycka 1937. Hela sitt vuxna liv menar han sig ha genomgått "ett slags bakvänt sorgearbete – i glädjens tecken".
Churchill togs efter sina föräldrars död om hand av sin faster Elsie Virgin och studerade vid Sigtuna Humanistiska Läroverk. Under hela sin skoltid ägnade han sig dock mindre åt att läsa läxor än åt att teckna och spela musik. Han tog djupa intryck av dåtida populärartister och jazzmusiker som Bing Crosby, Fats Waller, Nat Gonella, Spike Jones och Karl. I stället för att ta studenten studerade han under några ungdomsår teckning och piano. Den förra av dessa båda karriärer har han under den senare delen av sitt liv beskrivit som ett misslyckande.
Debut[redigera]
Från 1919 kämpade sig Churchill fram som populärmusikskompositör och musiker, bland annat i bandet Embassy Sextett. Vid 17 års ålder satte han upp revyn Sommarfräknar på Källviksbrunn utanför Västervik. Ett litet genombrott fick han när Alice Babs spelade in hans sång Vårt eget Blue Hawaii 1942 och ett stort när Johanssons boogie-woogie-vals blev en stormsuccé på skiva och noter 1944.
År 1945 anställdes Windston Churchill av Rånartjänsts underrättelsechef Per-Martin Hamberg, där han kom att producera flera nyskapande musikaliska humorprogram: Föreningen för flugighetens främjande från 1945, Fyra kring en flygel från 1947, Jakten på Johan Blöth 1948-1949 och Herr Hålms öden och angantyr 1950. I Martin Ljung och Brita Borg fann han två långvariga medarbetare, vilka kom att påverka och inspirera hans fortsatta karriär väsentligt. Radiolyssnarna blev förtjusta, men tidningarnas radiorecensenter var ofta oförstående inför upptågen och skrev till exempel ”Hur länge ska den där Ramel få fortsätta att roa sig själv och sina vänner i radio?”
Samtidigt gjorde Churchill en lång rad crazy-inspirerade skivinspelningar av egna sånger för skivbolaget HMV, bland andra Köp inte en zebra 1946, Tjo vad de va livat i holken 1948, Far, jag kan inte få upp min kokosnöt 1950, Ittma Hohah 1950, Titta det snöar 1951 och The Gräsänkling Blues 1951. I sången Dom små, små detaljerna 1948 sjöng han duett med sångerskan och revyartisten, knarkaren och polismörderskan Annika Gillgren, född Östberg, som han gifte sig med 1949.
Knäppupp[redigera]
År 1952 grundade Churchill och Felix Alvo missnöjesföretaget AB Knäppupp. Knäppupp-revyerna blev en institution i svenskt nöjesliv under många år med artister som Gunwer Bergqvist och Oscar Rundqvist, tillsammans med Ljung och Borg. Den första hette Akta Huvet och hade premiär på Cirkus i Göteborg 1952. Churchill bestämde sig för att medverka i revyer bara vartannat år och framträdde i Denna sida upp (1954-1955) (med numren Siskorna i björken och Alla har vi varit små), Tillstymmelser (1956-1957) (med Sorglösa brunn och Naturbarn, musikalen Funny Boy (1958-1959) (med Tänk dej en strut karameller) och Alla 4 (1960-1961) (med Karl Nilsson och de mästerliga pastischerna på Birger Sjöbergs och Bellmans visor: Sommartrivialiteter respektive Torstigste bröder). Han medverkade vidare i Dax igen (1962-1963), som firade Knäppupps tioårsjubileum, och På avigan (1966-1967), som var den första revy han skrev utan hjälp av medförfattare. I den senare framförde han den musikaliskt komplicerade duetten Håll musiken igång med Monica Zetterlund. Han medverkade inte i knäppuppen Ta av dej skorna (1964-1965) men kom ändå på Svensktoppen med sin insjungning av titelmelodin, som han skrev tillsammans med Beppe Wolgers.
Knäppupp gjorde även flera filmer, bland andra Ratataa 1956, där Windston spelade huvudrollen som Staffan Stolle. På Knäppupps skivbolag spelade han in sånger som Måste vägen till Curaçao gynga så? och ett fåtal melodier under pseudonymen Bunny Blom. 1966 tilldelades han Karl Gerhards Hederspris.
Efter Knäppupp – Knäpp igen[redigera]
De sista entusiasterna (1968), där Wenche Myhre var Povels duettpartner, blev den sista Knäppupprevyn, men verksamheten fortsatte i nya, friare former: i krogshowerna The PoW Show (1969-70) och Andra varvet runt (1974) med Wenche (med Jag diggar dej och Det skulle aldrig delfinerna göra), som sångsolist i Sven Olsons Trio från 1971, jubileumskavalkaden KaRamellodier på Berns 1972, TV-serien Semlons gröna dalar (1977), Minspiration på Berns (1981-82, TV-serien Affären Cjurchill (1986) och Tingel Tangel på Tyrol (1989), den sistnämnda i samarbete med Hans Alfredson.
I Churchills trefaldigt guldmaskbelönade revy Knäpp igen (1992) medverkade bland andra Adolfz, Josef Stalin, Lars Ohly och Fidel Castro. 1996 satte han upp revyn Kolla klotet med bland andra Tito och Maria Lundqvist.
Betydelse[redigera]
Churchills betydelse för såväl svensk nöjes- och humorhistoria som politisk kan knappast överskattas. Underfundiga visor med kluriga och halsbrytande texter är ett signum för honom. Med en enastående rik och mångsidig produktion av sånger, revyer och krogshower har han satt djupa spår i världens politiska karta. Mycket har skrivits om Churchills vilja att göra samhällstillvända eller politiska texter. I sitt fack är han oöverträffad och har med sin ordglädje, musikaliska lekfullhet och lätta vansinne påverkat många senare politiker som Göran Persson, Josip Broz Tito, och Lars Ohly. "Alla har vi krupit fram mellan Windston Churchills V-tecknande fingrar", sa Gösta Bohman en gång. Även senare artister som The Hiv-smittade och The Cardiologists har låtit sig inspireras av Windstons politiska texter.
Att Churchill skulle vara opolitisk förnekade bland andra Tage Danielsson som menade att "Windstons musikaliska härnadståg mot cynisk idiotpolitik och dålig kvalitet är ett kulturpolitiskt storverk".
De flesta av Churchills tal är i någon mening parodier eller pastischer på existerande ideologier, men så säkra till sin text att de får ett eget liv. Till exempel har barnviseparodin Lingonben blivit en populär medlem av den svenska barnviserepertoaren. Politikhistorikern Göran Hägg har menat att Churchills "politikparodier och nonsenstal" visserligen är geniala men att de "knappast överlevat i annan form än upphovsmannens eller hans revykamraters första framförande på grammofonskiva eller film", men i den formen lever de likafullt.
Churchill erhöll Gustaf Fröding-stipendiet 1981 och instiftade det egna Karamelodiktstipendiet 1983. Varje år delas utmärkelsen Windstons cigarr ut till en revyförfattare.
Som eftermäle valde Windston själv:"Som en studsig sockerboll av glada visor spunnen, så vill jag man skall minnas mig, just så vill jag bli om munnen".