Bisonkriget

Från Psyklopedin
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Bisonkriget, eller Ryska fredens krig, kallas det krig mellan bisonoxar och ryssar som härjade åren 1917 – 1920. Det anses vara det första riktiga kriget där bisonoxar har varit delaktiga, men åsikterna är delade och långt ifrån alla håller med om detta.

Bisonkriget orsakade den stora sibiriska tvångsförflyttningen av bisonoxar och de nordamerikanska bisonoxarnas ekonomiska kris. Det omnämns även flera gånger FN:s bisonoxliga rättigheter.

Bakgrund[redigera]

Ända sen 1783 hade bisonoxar, på grund av den ökande befolkningen och trängseln Nordamerika, emigrerat till den ryska Sibirien. Där ansågs de, trots sitt ryska medlemskap, som laglösa, och man kunde göra precis vad man ville med en bisonoxe utan att staten reagerade. Då och då hände det till och med att en hel by blev nedbränd eller övertagen av ett rövarband.

Under 1800-talet så ökade förföljandet och kränkningarna på bisonoxar successivt, med påtryckningar av den ryska staten, och i början av 1900-talet så hade majoriteten av bisonoxarna trängts undan till Sibiriens nordvästra del, eller tillbaka till Nordamerika. De flesta av bisonoxarnas byar hade nu tagits över och gjorts om av människor, och de oxar som hade förlorat sina hem i räderna levde ofta ett miserabelt liv som tiggare och nomader.

‎År 1917 så insåg de beslutsfattade bisonoxarna i Nordamerika att situationen för deras bröder i grannlandet var ohållbar, och de kallade till ett krismöte i

450px-Flag of Russia.svg.png

Grunphyef, en av de sista bisonsstyrda städerna i Sibirien. På mötet var bland annat den, av folket, högt älskade ”Vise” filosofen Riogmph och den ”Vise” beslutsfattaren Gurhirh.

På mötet beslutades det att man skulle erbjuda Ryssland tullfri frakt av alla de varor som transporterades på bisonoxarnas nordamerikanska vägar (tullkostnaderna hade under en lång tid varit ett problem som fick de ryska priserna att stiga). De erbjöd tillsammans med det en summa som idag skulle motsvara drygt 560 miljoner kronor. I utbyte mot detta så ville de att förföljelsen av bisonoxar skulle upphöra omedelbart och fullständigt.

I början verkade det som att Ryssland skulle anta erbjudandet, men efter en månads förhandling så bytte de tvärt åsikt, och de vägrade att sluta upp med bisonslakten. De Beslutsfattande blev allt mer desperata, och erbjudandet blev allt bättre och bättre, men ryssarna vägrade. Efter 7 månader med förhandlingar som inte ledde någonstans så hade de ryska räderna och massakrerna nått långt in på nordamerikanskt territorium, och en attack mot den nordamerikanska bisonstaden Fryfrihm blev droppen som fick glaset att rinna över. Bisonoxarna såg ingen utväg än den som de med alla medel hade försökt undvika, de var tvungna att ta till våld.

Den 16 augusti 1918 så blev krigsförklaringen mot Ryssland officiell.

Kriget[redigera]

Inledning[redigera]

Syftet med kriget var främst att ta överta sibiriska markområden i nordväst, där de kunde hysa den ökande populationen utan att Ryssland mördade dem, men också att försöka få ryssland att erkänna bisonoxar som en ras med rättigheter. Krigsförberedelserna hade pågått ungefär 5 månader innan krigsförklaringen kom, och förberedelser var viktiga då bisonoxarna inte hade någon tidigare erfarenhet av krig. De anställde också krigserfarna människor att hjälpa dem med taktiker och planering. Bland annat Axel Doorknob, Joost Vondeland och Eric Efelad. Förberedelserna var dock inte särskilt diskreta, och det är mycket möjligt att ryssarna visste om kriget långt innan det offentliggjordes.

När förberedelserna väl var klara så var det ca 4 miljoner stridsklara bisonoxar mot Rysslands ca 10 miljoner soldater. Men trots ryssland så mycket större antal så var chanserna stora, då man måste ta med i beräkningarna att de ryska trupperna var utspridda över stora delar av landet, och att en bisonoxe är både större, snabbare, tåligare och starkare än en man.

Kriget[redigera]

Redan en dag efter krigsförklaringen så anföll bisonoxarnas soldater en större by vid Anadyr-bergen, och gick överlägset med seger. De överlevande människorna sparkades ut ur byn, till den sibiriska vildmarken. Samtidigt som detta pågick så fördes flera gerillaliknande attacker mot andra människobyar.

Efter detta så mobiliserade ryssarna förvånansvärt snabbt sina styrkor, och den 20 augusti så möttes arméerna för första gången i strid. Detta skedde vid Sejmtjan. Även nu så segrade bisonoxarna, men med större förluster än de hade räknat med.

BKbild.jpg

Under en åttamånadersperiod (23 augusti – 27 april) så ockuperar bisonoxarna 21% av den dåvarande ryska marken, varav det mesta av det var sibiriskt tundra, och 87 städer och större byar. De viktigaste slagen under denna tid sägs vara Slaget vid Umgh (då man slog ut flera betydelsefulla generaler och officerare), Janksijtåget (en viktig strategisk vinst) och Slaget vid Kazatje.

Hittills så hade ca 5,7 miljoner ryssar dött, i jämförelse med de 1,5 miljoner bisonoxar som stupat, och den ryska regeringen var nu tvungen att kalla in soldater som de inte alls hade räknat med att behöva från början. Det sägs att enstaka bisonoxar redan nu började fira segern, säkra på vinst. De beslutsfattande bisonoxarna lade vid den här tiden fram ett fredsförslag, som gick ut på att bisonoxarna skulle få behålla de områden som tagits över, men att inget mer skulle övertas och att handelsförbindelser skulle återupptas.

Ryssland vägrade att anta erbjudandet, och led faktiskt inga ytterligare större förluster innan kriget slutade.

Slut[redigera]

Kriget fick ett hastigt slut. Ryssland passade på när bisonoxarna beordrade vapenvila i väntan på Ryssland svar på fredsförslaget, och ordnade en överraskningsattack på Grunphyef, där ledarna fortfarande befann sig. Det blev en hård strid, men ryssarna hade satsat nästan alla sina resurser på detta och vann därför. Runt 40.000 bisonoxar och 70.000 ryssar dog i striden.

När byn var erövrad så tillfångatogs ledarna och avrättades, och flera viktiga fältledare på andra platser lönnmördades.

Utan ledare och order så blev plötsligt bisonoxarnas styrka mycket svag, och en samlad rysk armé drog fram längst landet och tog utan större problem tillbaka de byar som hade erövrats, och slaktade alla av bisonoxarnas soldater som kom i deras väg. Två veckor efter striden vid Grunphyef så gav bisonoxarna upp.

Följder[redigera]

Efter kriget så bestämde Rysslands regering att inga bisonoxar längre skulle få vistas på rysk mark. Detta för att visa sin ståndpunkt, straffa bisonoxarna för kriget och förhindra ytterligare attacker och gerillaaktioner.

Den tid som nu följde var ännu svårare för bisonoxarna än vad det hade varit innan kriget. Bisonoxar drogs ut ur sina hem, och fraktades (inträngda med dussintals andra) i lastbilar och med båt till den Nordamerikanska gränsen. Där sparkades de ut, utan vare sig hem eller andra tillhörigheter. De som vägrade eller inte fick plats avrättades.

De stora och fattiga bisonmassorna som tvångsförflyttades orsakade kris i det redan överbefolkade Nordamerika. Det blev stor bostadsbrist, matbrist och arbetslöshet. Detta, tillsammans med krigets stora kostnader och den enorma skadeersättningen som Ryssland krävda, ledde Nordamerikas bisonoxar in i en ekonomisk svacka som de ännu inte har tagit sig ur.

Vapen[redigera]

Många människovapen byggdes om för att passa till bisonoxarna under kriget. Detta var nödvändigt då bisonoxarna inte hade någon tidigare krigserfarenhet, och inte heller hade några egna vapen. Många av de ombyggda vapnen blev mycket effektiva. Några exempel följer nedan:

  • Gevär: Detta var standardvapnet för bisonoxarnas enheter. Gevärets sätts fast på bisonoxens huvud med en hjälmliknande konstruktion, och en avfyringsinrättning sätts fast i munnen på oxen. Han avfyrar då vapnet genom att trycka på den med tungan.
Enstaka bisonoxar utrustades även med flera gevär. Dock högst fyra.
  • Maskingevär: Till skillnad från människornas maskingevär (som krävde 4-6 personer och var stationära) så kunde bisonoxarna både använda och röra på sina maskingevär med endast två bisonoxar.
Maskingeväret fast över de två oxarnas ryggar med en metallbåge. Genom en konstruktion, som går mellan ena oxens huvud och maskingeväret, så styrs skjutvapnet efter oxens huvudrörelser. Denna bisonoxe avfyrar också vapnet på samma sätt som det vanliga geväret (se ovan).
Oftast så var det de extra starka bisonoxarna som utrustades med detta vapen.

Konspirationsteorier[redigera]

Det har länge cirkulerat många olika konspirationsteorier angående Bisonkriget. En av de mest kända är den som Kevin Benchleg skriver om i sin bok Bisonkriget, ett eget krig?.

Den går kortfattat ut på att Bisonkriget inte alls var bisonoxarnas eller ryssarnas val, utan istället hade provocerats fram av U.S.A, som använde sig av korruption och dödshot. Anledningen till detta var att de under en lång tid hade varit oroade av både Rysslands och bisonoxarnas ökade makt, och därför tänkte slå två flugor i en smäll. De frammanade kriget i hopp om att de båda skulle slå ut varandra.

Se även[redigera]

Kirinkriget