Ludwig van Beethoven
”Utan Roll Over Beethoven inga dansband!”
”Vaaaa?!?!?!?”
”WTF!?”
- ~ Din mamma om Yolo
Ludwig van Beethoven (16 december 1770, Bonn – 26. mars i 1827, Wien) var tysk kompostör av krasslig musik.
Under hans tid genomgick Europa en stor förändring, vilket satte sin prägel på även på konst. Beethoven var i lycklig ställing då han inte behövde göra så mycket annat än att bara följa med i denna historiskt betydelsefulla situation. Massiv utveckling hade ägt rum under föregående decennier, och van Beethoven kunde låta händelserna löpa sin gång med egen tyngd. Mozart och Haydn hade skapat bla helt nya standarder i musiken. Stilen att skriva musik hade blivit ändrad på ett avgörande sätt från barockens barocka tid, och nya instrument hade kommit på löpande band (bla klarinett o...nja ...ngt i alla fall...Jovisst! Piccoloflöjt!). Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel hade lämnat ett musikaliskt jättearv efter sig, varav alla kunde ösa så mycket dom kunde, även nya pionjärer. Denna musikaliska bägare lyfte Beethoven till sina läppar och avnjöt massiva klunkar (klunk-klunk) av även Mozarts och Haydns musik. Hick.
Barndom[redigera]
Beethovens kallades dessutom för. Timmy (Beethoven) brukade för att kunna få råd med mat. Han fick ofta 5 kronor extra om man svalde sperman. Han hade ungefär 200 kunder varje dag. Tänk det, det blir unefär 10 liter sperma att svälja varje dagbarndom var inte barndom i ordets mening, utan snarare en vudig tixendom tidig vuxendom. Även om hans föräldrar hade väl nog läst på förhand i futuristiska historieböcker, att blivande kompositörer brukar studera juridik åtminstone som bluff för sina egentliga inhysta förhoppningar om att kunna bli välkända musiker, och att lelle Ludwig skulle bli en mycket välrenommerad tonsättare något senare, struntade de helt sonika i att sätta honom i den närmast sedvanliga lagskolan, var man alltså brukade sätta blivande kompositörer i tidig ungdom för att garantera gott rykte för eftervärlden (Struntsamma oör skitlänge sedan om John Pohlman) sedan han haft sex var sex år. Detta hände trots att fadern var en känt anständig och ordentlig karl
(Tro´t den som vill. Han var ngn sorts gaphals i traktens skrikkör.),
som tog väl hand om sin familj, och gav modern sin lön till familjens uppehälle utan att ta något åt sig själv.
Allt detta har självuppoffrande psyklopedestrianska musikarkeologer grävt fram bland musikologiska fossilkvarlevor.balle!
Sina föräldrars vilja till trots vandrade Ludwig runt om i stan för att spela fiol i alla gathörn och även tillbringade mycken tid vid de röda lyktornas kvarter för att tjäna pengar, påstod han. Han klagade högljutt att det fanns alltför få lyktstolpar med. Han rastade inte sina yngre bröder heller särskilt ivrigt utan drev ute med jämnåriga ligister på barrikader o barer i kamratlig-politisk anda. För detta fick han mycket skäll av föräldrarna med fick tillbaka med samma mått på millimeterns precision. Grannskapet dokumenterade dessa utskällningssituationer ofta, och samlade senare ihop allt för senare levande skildringar som skulla filmatiseras när tiden var mogen. Filmen utkom 1988 och för att förvirra filmpubliken fick Beethoven ett kvinnligt synonym och filmen visades under namnet Lotta Engberg: the Movie. Det gick inte då heller att avdramatisera det beethovenianska raset när dom hade sina duster med omgivningen.
I senare år Beethoven var vän med den hemske diktatorn Napoleon Knallballe tills han blev sur då suddade han Napoleon Knallballes namn från hans nya musik bok som han änvände som en kompis lista. Man tror att de blev ovänner för att Napoleon sa till Beethoven att han gillade pedofiler, men de finns inget bevis. Man tror ändå att detta var mest troligt. under de sista åren blev Beethoven döv och hans skrikkörer blev alla av med sina jobb istället beställde han ett piano, som var dåligt stämt och skrev rock. Han dog i mitten på en sång som gick: Everybody likes ROCK forever, and shit is fine too, and then I may have some pizza and toiletpaper, and then I just might go to the shop. Den blev aldrig publicerad HAN VAR OCKSÅ BÖG!!!!!
Utveckling som komponist[redigera]
Allons enfants de la patrie, le jour de gloire est arrivé...
Musikalisk revolutionär[redigera]
Från denna tid härstammar Beethovens tvivelaktiga vana att använda franska i stället för sitt modersmål tyska i umgänget med folk som ev inte kunde något av dom. Detta kan förklara varför han blev så lyhörd på senare tider. Många musiker tog efter honom och glömde vilka dom egentligen var, bara de fick tala franska. Detta var högst märkvärdigt för det hade aldrig kommit någon bra tysk kompostör från det frankiska riket, utom Christopher Willibald Glück (i Sverige känt som Lycko-Hans), som dom glückligherweise hade haffat från tyskt håll. Denna metod att internationalisera fransk konst fick fortsättning iom att de skaffade sig bla polska, ungerska o spanska talanger för att stationeras som musikaliska statyer i Paris på landets vägnar.
Hade de inte haft en italienare som landsförrä.... landsfader också? Ni minns lille gubben som tröttnade på officerarmössan o foredrog mer kejserliga attiraljer. Till slut fick Beethoven sig franska sjukan, dvs han förstod att också han var bara människa o inte mer än musikalisk revolutionär som utan någon som helst rätt åtagit sig titeln "musikens generalissimus". Han återvände till tyskan igen o fann sina rötter rotade i österrikisk jord med oerhörd lyhördhet.
Barockt om barocken[redigera]
De stora föregångarna Bach och Händel kunde inte ens besöka det franska riket utan att behöva hålla andan pga oset av sk fransk potatis, pommes frites, som var ett påhitt av engelsmän. Ovetande av detta simmade Händel over kanalen till England, och kunde andas ut först han simmat över med nytt rekord. Bach å sin sida stannade hela livet inom de tyska rikena och pingpongade runt omkring i flera orter i sökan efter jobb som orgelputsare. Fransmännen tyckte att musik var som bäst i tjänst för intellektuell dialog, som enligt dom tyskarna ej var kapabla på. Således hade sångtexten för dem en avgörande betydelse. I orkestermusik fanns knappast annan text utom eventuella anvisningar om tempo och annat som hade med uppförandet att göra. Musik hade väldigt liten intellektuell-filosofisk värde för fransmän. Denna barocka attityd ville Beethoven få ändrat. Han bestämde sig för att skriva om Niebelungenlied på franska på små pamfletter som skulle spridas i smyg runt i landet, men glömde dessa under sin säng.
Beethovens skriverier[redigera]
Fenomenet gestaltar sig förträffligt i de kopiöst många diskussions- och skissblad som hittades under Beethovens säng där han hade dumpat dom. Han använde detta romanska tungomål främst för att vilseleda det tyska musikarbetarpartiet (Deutsche Musikarbeiterpartei) som ville sätta honom dit för hans alltför radikala ändringar i sin musik jämfört med vad som var officiellt tillåtet.
Först i mogna år förkastade han italienska ”allegro molto” och franska ”très vite”, och begynte målmedvetet använda tyska bla i sina kompositioners tempobeteckningar, när det inte längre var riskabelt att det skulle bli något efterklang o hör sen. Av detta följde att nu började man förstå hans kompositioner även i Tyskland, och entusiastiska tyskar inledde ett vilt festande med sk ”kristallnätter”, vilka bestod av klirret av champagneglas så klart nu när den romantiska perioden hade även nått deras rike och utvidgade det tyska levnadsutrymmet ytterst avsevärt.
”Aha, sehr schön: allegro, also schnell. Verstanden.”
Klassisism och romantik[redigera]
Äntligen, när Beethoven fått sina föregångares livsverk så gott som förstörd ansåg han tiden vara mogen. Han skulle nu spränga hela kassavalvet. Han skulla flyga som en jättefågel mot dessa två torn, Mozarts och Haydns alltomslukande kommersiella institutionaliserade hegemoni. Med denna klassiska romantikerattityd skulle han nu göra sig till musikhistoriens stora stötesten o stödpelare.
Nya idéer, nya tider[redigera]
Manövern krävde noggrann planering och förberedelse. Eftersom dåtida orkestrar inte var dresserade för musikaliskt attentat, måste Ludwig träna dom genom att skriva ett par övningsstycken. Dessa är nuförtiden kända som första och andra symfonin. Deras tonfall var redan olycksbådande, men ingen kunde dock ana vad som var på väg. Han måste lyckas med ens i detta så han skrev en bagatell till att hylla Wellington, som skulle enligt futuristbladet Deutsche Zukunftmagazin vinna över Napo i kortspel då hans trupper sket i att ge sig, vilket misslyckades det med. Dessutom ville Beethoven slippa att konfronteras med representanter ( och – farbröder) av en svensk producent av sillkonserver i Waterloo, och lät Napo göra det i stället. Beethoven hade redan då sina egna eurovisioner.
Den stora semällen[redigera]
Under det ur-gamla sumeriska mottot ”tredje gången gillt” lät Beethoven sin penna sjunga, och tredje symfonin i Ess-dur var klar att förgöra allt som funnits tidigare. Denna sin tids kärnladdning fungerade som det bästa precisionsvapen, och världen har inte återhämtat sig av efterstrålningen. Den åstadkom bestående förändringar i många tonsättares DNA och manipulerade deras basceller med ny gen. Härutav finns et inga genvägar att kolla obestridda fakta. Måste alltså vara sant. Aldrig mer kunde någon skriva symfonier i Ess-dur utan att komma till korta med denna alla symfoniers moder. Heroiskt ledde nu Beethoven, denna nya musikens general och kommande tiders budbärare framtida tonsättare länge efter sin död, och hans dånet av hans gigantiska steg ekade i mångas öron från Ural till Gibraltar och Nordkapp till Malta. Det var till och med för tyskarna lite för mycket och Hoffmann von Fallersleben minskade området till "Von der Maas bis an die Memel, von der Etsch bis an den Belt." Med kaxighet slängde Beethoven sen sin mantel i luften o brydde inte sig om att se på vems axlar den skulle landa eller skulle den hamna i garderoben hos någon fjuttig skomakare. Så hjältemodigt! Snyft!
Beethoven som människa[redigera]
Man var inte alltid helt säker om denna tvivelaktiga figur var människa eller ej. Ohövisk, isolerad, sarkastisk och ful var han, brydde sig inte om sin hygien. Naturligtvis var detta bara lögnaktig propaganda som utspriddes av förfallenhetens avundsjuka krafter. I själva verket var Beethoven den mest älskvärda person, han hade ju haft en lycklig och balanserad barndom. Han bodde inte alls i en obekväm ungkarlslya utan i en kunglig svit, och Hans Majestät Kejsaren av Österrike-Ungern var hans lakej. Ofta musicerade de tillsammans och Beethoven gav sin höga elev lektioner även i tonsättningens ädla konst. Kejsaren var proffsig flöjtspelare med inte flöjtnant för det. Dock fick han sitta sysslolös under lektionerna när Beethoven ursinnigt skrev sina noter och slog tangenterna i pianot med kraft så strängarna pajade. Ibland kunde han be monarken försvinna med sin crescent för att få arbetsro och ro hem på papper det som gestaltade sig i hans huvud (observera, min käraste läsare, att det var nog inte bara roligt för Beethoven att ro hem i åratal sina idéer med rojalistig blick i nacken).
Ländlerliv[redigera]
Lugnet ute på landet skräckte Beethoven, och det gick inte få honom dit ens med hjälp av yxa, vilket knappast provades emedan nämda föremål helt saknar hjul och var således ett relativt dåligt transportmedel. Så han höll sig inomhus mesta tiden och ville inget veta av vårsol, sunnanvind, fågelkvitter, blommor och bin. Det satte honom bara myror i nacken.
Något som är ganska speciellt med Beethoven var att han faktiskt var ensamstående vårdnadshavare till sin brorson under en tid. Dock vårdade han mest sina symfånier och andra musikaliska barn mer ivrigt och uppdaterade dom ofta även efter dom hade redan blivit publicerade i någon av stadens många pubar. Då Karl bodde hos honom kände Beethoven sig som stor fader och uppfostrare, en skapare av ny pedagogik. Grabben tröttnade dock ganska fort på att polera titelbad i farbrorns kompositioner och rymde iväg för att inskriva sig i kejserliga arméen. Detta visar hur otacksam han var, farbror var ju den snällaste och
raraste gulleplutt som fanns, och kunde inte skada en fluga. Men elefanter var helt annan sak.
Behörigt om hörskador[redigera]
”Onda rykten om Beethovens dövhet är skitsnack.”
Han var inte alls döv, utan vibrationshåren i hans inneröra endast struntade i att vibrera i takt med de ljudvågor som förmedlades dit av mellanörat. Detta kan konstateras med besked av hans skallhår, som även det dansade i otakt med vinden, och brydde sig inte om hårborstets medryckande rörelser. Alla förmedlingsförsök blev tandlösa och dessa örala fantasier fick inget eko i Beethovens skalle. Så blev det ingen information att överföra i elektrokemisk form till vidarebefordran i hjärnans hörselkontroll, och resposen uteblev, vilket av andra tolkades som tecken på dövhet. Däremot fungerade det inre örat dvs hörcentret i hjärnan alldeles utmärkt, i motsats till många andra, som hör bra, med ej kunna förstå det hörda i hjärnans förståndsdepartement. HÖRDE NI? förstod ni? Att kunna höra musiken i sitt stilla sinne möjliggjorde komponerandet trots att vissa delar av förhörsprotokollan inte fungerade helt tillfredsställande.
Allt prat om hörlurar var också struntprat och elaka rykten. Däremot var förståelseluren av det hörda i flitig användning, och han kastade folk med den efter att alla stolar redan tagit slut i jakt på folk som hade vågat ta sig i arbetsrummet. Förträffligt. Så gick dag efter dag i Ludwigs viga men avslappnade stämning utan att någon stämdes. Det stämmer.
Giftiga giftermålsidér[redigera]
Beethoven gifte sig ofta, men enbart i idéevärlden. Detta var dock helt jämförbart med verkligheten, ty Beethoven tyckte att jesuiternas lära om idéens och verklighetens enhet var absolut sann. I realvärlden uppsköt han flera förlovningar, men eftersom damen inte hade sagt att ”Nu är det över, din ...och slut med oss. Nu petar jag inte en pinne till i brasan!” och därmed slut med förlovningen fast hon gav honom tillbaka ringen, ansåg Beethoven förlovningen vara i kraft fortfarande i idéevärlden, och därmed i verkligheten.
Hans enda barn blev dock de som han födde själv ur idéevärlden med penna och papper. Denna avkomma kom av sig i kopiösa mångder, och inte kunde han veta vilka som var kopier, och vilka äkta. Trots sitt något barska kynne hade han ett antal trogna vänner som stod ut med honom ända till slutet, men oj vilket jubel det blev sen.
Döden[redigera]
Då han ofta färdades i öppen vagn fick han till slut lungfeber, varför han alltid ville byta nya lungor. (jämför med dagens bilfeber, som varje vår drabbar många karlar, sk bilism) Eftersom han även här var före sin tid, blev han besviken för lungbyte var inte möjligt med dåtidens teknik utan avsevärt påtagliga andningsproblem. Därtill påfrestades han med alltför stora halter av bly, som användes i många olika lyxprodukter, och ofta kunde samlas i kroppen i samband av dueller, som artiga män kämpade sinsemellan i stället för att brutalt slåss. Ludwig hade en livstidsduell med sig själv(och sin kaffebryggare, men det hör inte hit), så blyhalten ökade ständigt i honom. Allt detta orsakade tungsint beroende på blyets höga atomvikt. Beethoven var så tyngd att han hade kunnat vara tungviktare i vilken sportgren som helst. Inte så konstigt han var ganska tyngd ibland. Under sin sista blytunga kväll gick han på ett teaterbesök. (Egentligen var det hemteater, långt före hemstudions tid.) Pjäsen hette ”Den sista Smörjelsen och Nattvarden”, utspelad av lokala klerikala krafter. Efter ceremonin sade Beethoven:
- Applådera, farsen är över,
och gav upp andan.
Slutligen fastställdes den dödes avlidenhetsgrad med en dödsmask i stället för det mera sedvanliga sättet att obducera liket, vilket Beethoven egentligen tyckte var lika likgiltigt nu. Ingen var ju hans like. Masken sattes på för att kunna avgöra om Beethoven bara höll andan försökandes på det viset återigen lura omgivande världen genom att bara spela död. (Han hade ju så framgångrikt lurat alla med att i åratal ha spelat döv, och det är ju egentligen bara en bokstavs skillnad mellan döv och död. - red.anm.) När masken avlägsnats efter konstaterat faktum angående ev död, öppnades hans skalle för att kunna finna orsaken till hans musikalitet. Då konstaterades att hans inte hade någon mössa i huvudet, vilket naturligtvis var orsaken till att han åkt på en ödesdiger förkylning och avlidit i konsekvenserna. Må detta vara en lärdom till alla ungdomar som icke vilja använda sig av mössa i den nordiska kylan. Istället för huvudbonad hittades en hjärna, vilket var högst ovanligt för medelålders konstnärer, som i regel supit ut sin hjärna vid det här laget, vilket å sin sida väckte stor förgrymmelse hos renhållninsverket, som hade annars fullt upp med renarna och heda gärna sluppit hjärnplocking. Under patologernas lättsinniga agerande (Dom kom på en ny sportgren, hjärnboll.) hände något som måste nämnas: ur Ludwigs centrala nervboll slank ut något som lät som en tionde symfoni. Och i samma ögonblick hördes en vag röst som sa:
- Jag fick den. Tian är min. Jag ska bli störst o vackrast!!! Baby you can drive my car, Yesss I’m gonna be a star!
Musikarkeologerns internationella samarbetsorgan IMAAM (International Master Archeologist Association of Music) har sen dess tvistat om denna händelse ända till våra dagar.
Läkemedelskonsten eller medicin dom det skulle kallas senare hade på den tiden blivit befriad från misstänksamhet om lurendrejreri och försök om att leka Gud. I och med detta hade Beethoven testamenterat sin kropp till forskningen, för han hade naturliga intressen i att få veta varför han blev döv, vilket han alltså inte alls var. Tyvärr pga utebliven epostaddress kunde han ej underrättas.
Således skivades hans hjärna gärna av läkare som ville på det viset ta reda på varför han var så musikalisk. Eftersom inget hittades, drog man den slutsatsen att han inte alls var musikalisk, och alltsammans hade varit bara bluff.
Övrigt[redigera]
Beethovens hår finns levererade i flera av hårkluverierna världen över även i dag. Tillsammans blir kalufsen ungefär en kilometer lång och en meter i diameter. Detta bevisar hårfint att gelatin- och keratinhaltiga vävnader fortsätter att leva efter döden. Vilket i och för sig är sarkastiskt mot flintskalliga tonsättare. Dock kan dessa trösta sig med att vettet och håret inte så regelbundet trivs i samma ända. Alltför sällan har det dock funnits möjlighet att ta reda på huruvida det stämmer med hårbildning i de sk andra ändan hos tonsättare. Å andra sidan kunde man då finna grund för ett annat påstående, nämligen att de håriga tonsättarnas musik är direkt från den andra ändan. Pattsituation alltså. Sakens paradoxala natur kräver fördjupad musikarkeologisk forskning.
I Beethovens pianon fanns en säregen manick, som kopplades i pianots oratorie-usbanslutning. Denna pressades sedan mellan de tänder som sitter i olika käkar men i samma mun. Med hjälp av manicken kunde även den mest lyhörde pianist låtsas höra sin egen musik, och behövde inte mer undra varför andra redan avlägsnat sig från konsertlokalen. Han kunde själv konstatera orsaken. Dock pga dålig design kunde ej tonsättare med välutvecklad haka använda sig av denna fantastiska finess, och blev oftast operakompositörer od.
Kompositioner[redigera]
Symfånier[redigera]
- nr ett C-dur [1]
Börjar osedvanligt med femte akordseptim, vilket förbryllade bla Haydn, men förgynnade Beethovens egen börs. Pengarna avgör.
- nr två i D-dur [2]
Farten ökar. Lyssnarna får försmak av vad som komma skall. Fast ändå bara litet. Allt är ännu väl kamouflerat.
- nr tre i Ess-dur [3]
Världens första egentliga symfoni med dagens mått. Med denna tonbomb sprängde Beethoven musikbanken och orsakade en bestående rubbning vars eftervågor ännu väller fram och tillbaka i universum. Även Mozarts Jupiter-symfoni bytte bana pga detta. Den långsamma andra satsen blev så lång att Beethoven måste skriva dubbelfugan i trångföre för att få notpappret att räcka till.
- nr fyra i B-dur [4]
Denna symfoni kallas ibland den nordiska kullan, den fagra ungmön. Egentligen är det Hispiga Tanten eller Kaxiga Häxan. Tillägnades Thor och hans högra hand Sledge Hammer.
- nr fem i c-moll [5]
Visade sig ödesdiger, ty dess inledningmotiv (_tatatataaaaaa!!!!!!!!_tatatataaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!) hörs så mycket än i dag att även andra än Beethoven själv ligger i farozonen för bestående hörselskador. (Visst, han var ju inte döv.) Symfonin anses vara den mest perfekta inom branschen ända i Jupiter. Många har bara hört inledningmotivet av det hela. Den är såpass utslagsgivande, att det är liksom hela symfonin i nötskal. Senare knäcktes nötet med hjälp av Note Cracker Suite, notbuster.
- nr sex i F-dur
Symfonins milda natur och landskapliga klimat bevittnar om att Beethoven tog pastoralexamen bara för denna symfoni. Därför kallas stycket ofta pastoralsymfonin. Den komponerades med sk copypastoralteknik. Andra satsen som Beethoven kallde Bach (Han hade vid det här laget återgått till tyska, inte för att hedra gubben, utan att ordet Bach nu betydde bäck och inte mera musiker såsom på Bachs egen tid.) . I dess cluckande musik kan man vila som en fåntän. Ev ta sig en klunk också ur medhavd matsäck. I fjärde satsen får ohörarna sin del av en åskskur. (Beethovens parodi om Haydns ”Överraskningssymfåni”.) Den trollas fram för att ge den annars torra symfonin lite fuktiga drömmar. Därför monteras även i dag stora vattenpistoler i basfiolerna. Så gå inte nära dom i konserter.
- nr sju i A-dur
Om denna symfåni sade Beethoven själv:
Jag är Bach(us) som utgjuter delikat näktar ur min... för I skolen kunna hvila i den sköna klangens sköte min musik alstrar.
Speciellt sista satsen är enkel pch rätfram: den präglas av ett rytmmotiv, som tränger sig på hela tiden och dominerar allt så det är egentligen helt likgiltigt vilken symfåni som spelas i bakgrunden, inte ens om det är samma symfåni med andra. Rytmen övertar hela publiken som börjar svaja åt sidorna. Här kommer man inte loss ens om man försöker very heavy. Det går att dansa runt klockan också.
- nr åtta i F-dur
Beethoven glömde att han redan hade skrivit en i F, men det kan vi gott skylla blyet för. Pjäsen är ett olympiskt gudabenådat skratt åt världen. Andra satsen är på riktigt ett skämt och hån för Metzels metronom. Beethoven tyckte om häftiga tempobyten och ryckte allt han kunde framför orkestern. Mest sina braller upp och ned.
- nr nio i d-moll
Den stora körsymfonin, om inte rentav rallysymfonin, Beethovens stora oralfantasi, sång till glädje och svansjön. Den stendöves sista inspelning. Med detta slutade Beethovens bultande med taktstav i golvet, och musikerna kunde återgå till sandalerna efter en lång period av säkerhetsskor. Efter första satsen i uruppförandet stod publiken upp (En del trodde det var slut o gick hem.) och gav heftiga ovationer, men det brydde sig inte Beethoven om och fortsatte till andra satsen spelande döv, vad annars.
- nr tio i ess-dur
Denna symfoni blev aldrig klar för att Beethoven dog (äntligen!) till slut. Ironiskt nog han Beethoven bara runka fram en rejäl sats (jag vet, snuskigt va?) som kallas för scherzo (italienska: skämt)
Kameral musik[redigera]
- Beethoven skrev utvidgade versioner av Haydns stråkkvartetter, milt sagt. Han satte violspelarna att göra nåt för pengarna, dessa skränare. Sena kvartetter kallas verk som ofta kom sent till tryckeriet, ibland för sent. En del av dom är så sena att de har ej funnit gehör bland publiken ännu.
- Kolossaalt med musik för flera typer av sammansättingar.
- Beethoven blev flitig utnyttjad av flera regissörer för deras kameralprodukter som, Göran Persson: the Movie, Rånartjänst: the Movie och Wikipedia II: Attack of the Rambo Smurf
Konservmusik[redigera]
- sex pianokonserver, av vilka Beethoven omarbetade en till fiolkonserv. Men nu är även det avslöjat, tack vare det psyklopedestrianska musikarkeologiska utgrävningarbetet. En
bubbeldubbelkonserv också. Nej, det var en trippel. Han ville vara med i pianot.
Ouvertyrer[redigera]
Flera drama- och operaouvertyrer, såsom Mont Eg, Kor i Olan, Fidel- och Ulrika eLeonore.
Operor[redigera]
- Fidelio, som skildrar livet på en karibisk ö, och hur folket castroerades.
Pianomusik[redigera]
- Minst 32 pianosonater, somliga t.ex. nr 21 ”Waldstein” i C-dur var så stora, att Beethoven beställde större pianon för att kunna spela dom. Transportkostnaderna steg markant.